Sommarvind i Berlin

Träden runt Sophienkirche glänser efter morgonens duggregn. Jag sitter på en liten restaurang längs med Sophienstrasse, femton minuters promenad från vårt hotell vid Alexanderplatz. Berlin är en världsstad och då ingår en stor portion folkvimmel, trafik, parader, festivaler, storstadsbrus och mycket mer.

Ibland tycker jag om att kliva lite åt sidan. Pausa från alla intryck av den fantastiska smältdegel av mångfald som Berlin är. Då söker jag mig gärna till lugnet på Sophienstrasse, bänkarna i den lilla parken kring kyrkan eller som nu, en bit mat. 

En sval sommarvind leker sig in genom det öppna fönstret. Det doftar friskt från parken efter morgonens regn. Jag hör kockarna prata med varandra inne i köket. Vid ett bord intill läser en man, i grå linnekavaj, dagens tidning. Ibland tar han sig en liten klunk av sin espresso, utan att släppa det han läser med blicken. Det är lite som att tiden saktar ner...

Servitrisen kommer med min flammenkuche. Traditionellt serverad på en brödspatel och utan bestick. Den tunna, pizzaliknande rätten är uppskuren i små munsbitar som jag äter med händerna. Bottnen är precis så krispig som jag vill ha den. Den smälta osten smakar himmelskt. 

Det är ofta på de små tvärgatorna som du hittar smultronställena. Utbudet är inte lika stort som längs med boulevarderna, men det kanske inte gör något om det är en paus eller en enkel kopp kaffe du behöver. 

Några små smulor är nu allt som är kvar av min flammenkuche. Jag sveper den sista skvätten vatten ur glaset och ber om notan. Ute på trottoaren får solen de små vattenpölarna att blänka som speglar. Jag lämnar Sophienstrasse bakom mig för den här gången och återvänder ut i storstadspulsen. 

Vilka är dina smultronställen du gärna återvänder till?

Vi ses i resevimlet! Hälsningar Kristina, reseledare